I förra veckan ställdes jag och några andra inför något som för mig väckte några intressanta frågor.
Låt säga att du har hittat en ny linje som du vill göra. Leden är en sportklätterled, men den har ett utstegskrux som är flera snäpp svårare än resten. Vi säger att de första 15 metrarna, upp till ca 3-4 meter under toppen, är 7a+, sen följer ett utsteg som du inte ens vet om du klarar av, kanske är det 7c eller t o m 8a eller ännu svårare. Vad gör du?
1. Tja, vad ska man göra? Berget bestämmer. Det blir en ojämn led, vilket en del kommer tycka är tråkigt. Andra kanske kommer tycka att det är skönt med en kort kruxpassage. Kan jag gå den så gör jag det, annars lämnar jag den till någon annan.
2. Jag chippar upp ett grepp på utsteget som gör klättringen lite lättare, men fortfarande med ett distinkt utstegskrux.
3. Jag sätter ett ankare mitt på väggen, tre meter nedanför toppen, alldeles innan kruxet, och får på så sätt en jämn 7a+ led. Utsteget kan ju jag eller någon annan få roa sig med sen kanske.
Tänk över scenariot ovan en stund. Sen tänker du dig följande:
Någon annan har redan gjort linjen och i processen har han gjort ett av valen ovan, nämligen alternativ 2, d v s chippat upp ett grepp på slutet. Turen är nu en chippad 7c, eller om man så vill, turen har inte friklättrats.
Vad gör du?
1. Jag bryr mig inte om den är chippad, är moven schyssta så är chipping helt ok med mig. Jag låter den vara och försöker jobba in sekvenserna på slutet. Går det så går det.
2. Jag sätter ett ankare vid sista bulten på eget bevåg, utan att fråga förstabestigaren. Det känns som ett naturligt slut där eftersom utsteget är chippat, och dessutom ändå så pass mycket svårare än resten. Det blir nu en ochippad led som fler kan klättra, men den slutar lite konstigt mitt på väggen, tre meter under toppen.
3. Jag försöker återställa det chippade greppet och deklarerar att leden nu är ett öppet (eller stängt om du är av den läggningen) projekt redo att friklättras.
Vad tycker du? Finns det fler alternativ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
'Herr festlige fästing'?
Alt 2.
Att 'återställa' utan att sända är bara trist och gnälligt. Återställa och sända är progression.
Herr festlige fästing ska givetvis ha ett ankare innan slutet - som iofs bereder en ett litet nöje att lösa även om man samtidigt svär åt den (onödiga?) chippingen.
går det att återställa på något sätt så är det fine förstås - då har man ett hårt utstegsprojekt på en etablerad och fin 7b (som den väl kanske ändå håller dit?)
ytterliggare alternativ är förstås att göra chippingjobbet bättre, dvs chippa större grepp så leden inte blir så ojämn.
Jag får ju tänka hypotetiskt, eller transponera till en grad som är tänkbar för mig själv, till att börja med...
Chipping är ju tämligen uteslutet, av skäl som redovisats både här och där många gånger. Och för den som inte kan inse det så måste det ju vara ett dilemma att "välja grad" för det chippade utsteget. I det här fallet verkar det ju inte ha varit ett problem; den som chippade valde förstås en grad som passade honom personligen. Med _lite_ mindre tunnelseende kunde ju vederbörande, som ovan redan sagts, ha chippat så att en någorlunda jämn led åtstadkommits. På något sätt borde ju det ha varit argumentet FÖR att chippa - om man nu bortser från argumenten mot att chippa.
Själv vacklar jag mellan att bara låta leden vara som den är från början, eller att alltså borra ett extra hål för en bult bredvid den som redan sitter omedelbart under kruxet. Med en relativt lite insats, och påverkan, så har man ju då möjligen åstadkommit en ledvariant som många kommer att uppskatta. Sen kanske det skämmer mer om man sätter upp ett kättingankare, istället för bara en extra bult - men principiellt är det förstås detsamma.
Skicka en kommentar