Den gode Robinho tar som vanligt upp intressanta frågor i sin blogg. Hans argument angående bultning är goda och genomtänkta. Herr Bruno tar också upp en aspekt, nämligen den att många av 80-talets sparsamt säkrade stockholmsleder fick den karaktären främst av ekonomiska skäl.
Det finns ju många exempel på gamla leder i Stockholm som aldrig klättras pga sparsam bultning. Många av dem är inga direkta klassiker, vilket gjort att intresset för dem är nästintill obefintligt. Bultar på dessa leder skulle (efter samråd med bl a förstabestigarna) kunna lyfta fram dem ur skuggan igen.
Å andra sidan: En del gamla leder har trots allt fått en viss status och karaktär just på grund av den sparsamma bultningen. Oavsett vilket skälet varit till denna sparsamhet (etik, ekonomi mm) så är frågan om man utan vidare retrobultar dessa leder. Kan man säga att ledernas status och karaktär i såna fall bör väga tyngre än förstabestigarens eventuella veto?
Till sist har vi det (mycket) lilla antal klättrare som gillar att återupptäcka gamla obskyra, sparsamt säkrade leder, oavsett ledernas status i klättermiljön. De kanske ska ha den möjligheten i framtiden också?
Eller är det så att alla leder helt enkelt ska kunna klättras av så många som möjligt, så snabbt och enkelt som möjligt?
24 februari, 2008
20 februari, 2008
Dagens citat
Läste igår (på nytt) Aslak Aastorps formidabla artikel om Trollväggen som publicerades i Alpinist nr 7 2004. Som så många andra artiklar i Alpinist handlar artikeln inte bara om klättring, utan om livet.
Men jag plockar en tänkvärd passage om klättring som dagens citat:
"To acknowledge one's competitive nature brings a taint among some climbing circles; from that day on your words about the beauty of nature sound hollow to those who are not obsessed by your own choice of game. But in the end the games climbers play are all about the pursuit of emotion. I believe that if you love ratings more than the climbing itself you will never be able to move your own limits very far anyway – or at least the climbs won't make you very happy."
Men jag plockar en tänkvärd passage om klättring som dagens citat:
"To acknowledge one's competitive nature brings a taint among some climbing circles; from that day on your words about the beauty of nature sound hollow to those who are not obsessed by your own choice of game. But in the end the games climbers play are all about the pursuit of emotion. I believe that if you love ratings more than the climbing itself you will never be able to move your own limits very far anyway – or at least the climbs won't make you very happy."
19 februari, 2008
Majoritetens makt
Igår bevistade jag Stockholms klätterklubbs årsmöte på Engelen i Gamla Stan. Årsmötet avverkades raskt och efter det bjöds vi på bildvisning med Erik Massih.
Efter mötet pratade jag lite med den nuvarande bultkommittén som tydligen ska starta nån form av blogg. Vet inte vad de kommer att ta upp där och om de har någon programförklaring, men jag har själv ibland gått och funderat på vad man kan göra med bultningen i Stockholm. Att ersätta gamla bultar är det ju ingen (?) som opponerar sig mot, men vi har redan sett några exempel på retrobultning, dvs placering av nya bultar på redan etablerade leder.
De två första bultarna på Icones i Skevik är exempel på bultar som inte satt där från början. Intressant i sammanhanget är att man i Stockholmsföraren från 1996 kan läsa följande om just Icones: "Välsäkrad med sex bb varav de två nedersta sitter bredvid utmärkta friendsprickor." En tydlig antydan om att leden kanske hade två borrbultar för mycket. Tio år senare anses leden ha två borrbultar för lite och två nya bultar sätts upp i den nedre, lätta, delen. Vad är det ett tecken på? Och vem är det som bestämmer om en led ska retrobultas? Är det bultkommittén? Förstebestigaren? Majoriteten? Det låter ju demokratiskt och fint om majoriteten skulle få bestämma. Problemet är, hur undersöker man det? Och är det någon som bryr sig?
En tanke jag lekt med är att man skulle kunna ha omröstning på nätet i de fall retrobultning kommer upp till diskussion. Visst, det finns administrativa och demokratiska problem med detta. Jag antar att det är en förhållandevis liten del av klättrarna som skulle delta i såna omröstningar och vilken legitimitet har de då? Och så den intressanta demokratifrågan: Har majoriteten alltid rätt?
Efter mötet pratade jag lite med den nuvarande bultkommittén som tydligen ska starta nån form av blogg. Vet inte vad de kommer att ta upp där och om de har någon programförklaring, men jag har själv ibland gått och funderat på vad man kan göra med bultningen i Stockholm. Att ersätta gamla bultar är det ju ingen (?) som opponerar sig mot, men vi har redan sett några exempel på retrobultning, dvs placering av nya bultar på redan etablerade leder.
De två första bultarna på Icones i Skevik är exempel på bultar som inte satt där från början. Intressant i sammanhanget är att man i Stockholmsföraren från 1996 kan läsa följande om just Icones: "Välsäkrad med sex bb varav de två nedersta sitter bredvid utmärkta friendsprickor." En tydlig antydan om att leden kanske hade två borrbultar för mycket. Tio år senare anses leden ha två borrbultar för lite och två nya bultar sätts upp i den nedre, lätta, delen. Vad är det ett tecken på? Och vem är det som bestämmer om en led ska retrobultas? Är det bultkommittén? Förstebestigaren? Majoriteten? Det låter ju demokratiskt och fint om majoriteten skulle få bestämma. Problemet är, hur undersöker man det? Och är det någon som bryr sig?
En tanke jag lekt med är att man skulle kunna ha omröstning på nätet i de fall retrobultning kommer upp till diskussion. Visst, det finns administrativa och demokratiska problem med detta. Jag antar att det är en förhållandevis liten del av klättrarna som skulle delta i såna omröstningar och vilken legitimitet har de då? Och så den intressanta demokratifrågan: Har majoriteten alltid rätt?
11 februari, 2008
Äntligen!...
...som Gert Fylking skulle säga, eller för att omformulera en känd fras: A very small step for mankind, a rather giant (well...) leap for a man. Igår lyckades jag äntligen klättra Mitt projekt på Dyvik.
Under filmarbetet med Crackoholic i Bohuslän har jag och Micke följt Andreas Klarström under hans försök att repetera Minaret på Häller. Denna magnifika arête-formation saknar motstycke i landet och kräver både god fysik och ett starkt psyke. Det har varit inspirerande (och några gånger skrämmande) att följa Andreas arbete. När jag såg Minaret – och särskilt med en klättrare på den - så föddes tanken "tänk om jag någon gång...". Men Minaret är något för en liten grupp utvalda och det är högst tveksamt att jag någon gång skulle bli en av dem. En liknande – fysisk och psykisk – personlig utmaning på min egen nivå vore däremot kul att hitta.
Så vid ett besök på Dyviksudd förra året stod den där: en klockren – och oklättrad! – arête i typisk brittisk stil. Otroligt att varken Eva och Anders eller Johan och Rikard hade varit på den på 80-talet. Hade linjen legat i Stanage utanför Sheffield hade den varit gjord i slutet av 70-talet, men nu låg den i Stockholm, där nytursaktiviteten och -möjligheterna på senare år stagnerat.
Visst, den hade inte samma imposanta resning som Minaret; Minaret ligger högt upp, har ett öppet läge och är så vacker, "min" linje var bara 10 meter hög och låg i ett skogsparti omgiven av ståtliga granar och några mossiga 90-talsturer. Men jag kopplade på stockholmsperspektivet och då gjorde linjen tillräckligt intryck på mig för att skapa träningsmotivation.
Det första topprepsförsöket var fruktlöst. Jag lyckades inte alls dechiffrera bergets rörelsekod och även om jag insåg att det fanns nog med grepp för en bestigning så var jag tveksam till om jag skulle kunna få till det. Pelle som var med upplevde samma sak. Det kändes som nåt i åttaregistret.
Under hösten gjorde jag ett par utflykter på egen hand och hängandes i cloggen började jag ana att det kanske kunde gå ändå. En sekvens gick dock olöst några veckor i väntan på väder. Så en kall decemberdag var jag ute med Oscar och Simon och med en annan handsekvens i bagaget lyckades jag helt plötsligt gå hela linjen i ett svep. På topprep alltså. Det imaginära åttaregistret hade nu blivit ett realistiskt sjuaregister och projektet började mer kännas som en fråga om tid och tillfälle. Och mental beslutsamhet. Det sistnämnda något som jag inte kunnat tillskriva mig på länge.
I slutet av januari fick jag med mig engelsmannen Andy ut och med lite brittisk karma i luften tänkte jag att det kanske fanns en chans att göra leden. Kruxgreppen var dock fuktiga, vilket gjorde att jag flög av två gånger av tre på topprep. Inte så förtroendeingivande.
Följande helg var Robin och Kjell ute på Dyvik. Själv hade jag inte möjlighet att vara med, men jag uppmanade dem att testa leden på topprep för att få ett utlåtande om eventuell grad.
En stund senare dök följande sms från Robin upp i telefonen: " Fyfan vilken läcker liten linje! Little fakkin Stanage i Sheffield!"
Robin och Kjell, som ju har betydligt högre kapacitet än jag, lyckades snabbt lösa sekvenserna, men var schyssta nog att ge mig en chans på förstabestigningen.
Så igår kom den där förtrollade dagen. Robin, Kjell och Maja hade tryckt in fyra paddor och lilla pumin Alfons i bilen och vi for ut mot Dyvik. Temperaturen var perfekt och ingen vind. En sån där lugn, stilla dag som är så magisk vid Dyvik. Resten av klätterstockholm hängde antagligen inomhus eller så var possen på Brudberget. Upp med topprepet för att känna lite. Nu gick jag linjen på första försöket, utan större problem. En gång till. Och en gång till. Efter några fler solida topprepsbestigningar insåg jag att ska det ske så ska det ske idag. Nu fanns inga ursäkter. Jag hade inte fallit av en enda gång på topprep idag, men en viss tvekan fanns fortfarande inombords. Under en paus gick jag och Robin upp och kollade när Kjell testade Kosmos Kid och i samma veva så började det duggregna lite lätt. En del av mig tänkte: Skönt, om det skulle börja regna nu så skulle jag slippa bestämma mig. Bara packa ihop och få åka hem. Men dropparna upphörde efter bara någon minut och sanningens ögonblick var inne. Några minuter senare stavades sanningen Little Britain, 7+ (E4 6a). Om du orkat läsa så här långt så ska du väl belönas på nåt sätt. Här kan du se Robin när han gör andrabestigningen några minuter senare:
Tack till er som hängt med ut under processen: Pelle, Erik, Andy, Oscar, Simon, Robin, Kjell, Maja och Alfons. Och tack Richard Ekehed och Andreas Klarström för inspiration.
/Jonas
Under filmarbetet med Crackoholic i Bohuslän har jag och Micke följt Andreas Klarström under hans försök att repetera Minaret på Häller. Denna magnifika arête-formation saknar motstycke i landet och kräver både god fysik och ett starkt psyke. Det har varit inspirerande (och några gånger skrämmande) att följa Andreas arbete. När jag såg Minaret – och särskilt med en klättrare på den - så föddes tanken "tänk om jag någon gång...". Men Minaret är något för en liten grupp utvalda och det är högst tveksamt att jag någon gång skulle bli en av dem. En liknande – fysisk och psykisk – personlig utmaning på min egen nivå vore däremot kul att hitta.
Så vid ett besök på Dyviksudd förra året stod den där: en klockren – och oklättrad! – arête i typisk brittisk stil. Otroligt att varken Eva och Anders eller Johan och Rikard hade varit på den på 80-talet. Hade linjen legat i Stanage utanför Sheffield hade den varit gjord i slutet av 70-talet, men nu låg den i Stockholm, där nytursaktiviteten och -möjligheterna på senare år stagnerat.
Visst, den hade inte samma imposanta resning som Minaret; Minaret ligger högt upp, har ett öppet läge och är så vacker, "min" linje var bara 10 meter hög och låg i ett skogsparti omgiven av ståtliga granar och några mossiga 90-talsturer. Men jag kopplade på stockholmsperspektivet och då gjorde linjen tillräckligt intryck på mig för att skapa träningsmotivation.
Det första topprepsförsöket var fruktlöst. Jag lyckades inte alls dechiffrera bergets rörelsekod och även om jag insåg att det fanns nog med grepp för en bestigning så var jag tveksam till om jag skulle kunna få till det. Pelle som var med upplevde samma sak. Det kändes som nåt i åttaregistret.
Under hösten gjorde jag ett par utflykter på egen hand och hängandes i cloggen började jag ana att det kanske kunde gå ändå. En sekvens gick dock olöst några veckor i väntan på väder. Så en kall decemberdag var jag ute med Oscar och Simon och med en annan handsekvens i bagaget lyckades jag helt plötsligt gå hela linjen i ett svep. På topprep alltså. Det imaginära åttaregistret hade nu blivit ett realistiskt sjuaregister och projektet började mer kännas som en fråga om tid och tillfälle. Och mental beslutsamhet. Det sistnämnda något som jag inte kunnat tillskriva mig på länge.
I slutet av januari fick jag med mig engelsmannen Andy ut och med lite brittisk karma i luften tänkte jag att det kanske fanns en chans att göra leden. Kruxgreppen var dock fuktiga, vilket gjorde att jag flög av två gånger av tre på topprep. Inte så förtroendeingivande.
Följande helg var Robin och Kjell ute på Dyvik. Själv hade jag inte möjlighet att vara med, men jag uppmanade dem att testa leden på topprep för att få ett utlåtande om eventuell grad.
En stund senare dök följande sms från Robin upp i telefonen: " Fyfan vilken läcker liten linje! Little fakkin Stanage i Sheffield!"
Robin och Kjell, som ju har betydligt högre kapacitet än jag, lyckades snabbt lösa sekvenserna, men var schyssta nog att ge mig en chans på förstabestigningen.
Så igår kom den där förtrollade dagen. Robin, Kjell och Maja hade tryckt in fyra paddor och lilla pumin Alfons i bilen och vi for ut mot Dyvik. Temperaturen var perfekt och ingen vind. En sån där lugn, stilla dag som är så magisk vid Dyvik. Resten av klätterstockholm hängde antagligen inomhus eller så var possen på Brudberget. Upp med topprepet för att känna lite. Nu gick jag linjen på första försöket, utan större problem. En gång till. Och en gång till. Efter några fler solida topprepsbestigningar insåg jag att ska det ske så ska det ske idag. Nu fanns inga ursäkter. Jag hade inte fallit av en enda gång på topprep idag, men en viss tvekan fanns fortfarande inombords. Under en paus gick jag och Robin upp och kollade när Kjell testade Kosmos Kid och i samma veva så började det duggregna lite lätt. En del av mig tänkte: Skönt, om det skulle börja regna nu så skulle jag slippa bestämma mig. Bara packa ihop och få åka hem. Men dropparna upphörde efter bara någon minut och sanningens ögonblick var inne. Några minuter senare stavades sanningen Little Britain, 7+ (E4 6a). Om du orkat läsa så här långt så ska du väl belönas på nåt sätt. Här kan du se Robin när han gör andrabestigningen några minuter senare:
Tack till er som hängt med ut under processen: Pelle, Erik, Andy, Oscar, Simon, Robin, Kjell, Maja och Alfons. Och tack Richard Ekehed och Andreas Klarström för inspiration.
/Jonas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
