Klövbergsterapi

En bergskarl

Ah, en solig vårsöndag på Klövberget, does it get better?
I förrgår drog jag ut till Tyresö tillsammans med en kvartett bestående av Föreningen Motlut och Baktakts ständige sekreterare, Don Simeone, The Downdressing Dandy samt Författaren. På vägen ut enades vi om att det var dags för lite Klövbergsterapi.
Att komma till Klövberget, Stockholms Häller, är alltid en upplevelse. Det vore synd att säga att det klättrades frenetiskt, den här dagen handlade det om koseklatring, med några småspännande inslag, som ju är kutym på Kövberget.

Ett utsteg.

Don Simeone halade upp ett shiny rack som fick The Downdressing Dandy att gå i taket. Dandyn å sin sida visade stolt upp ännu en lagomt skabbig outfit värdig en mästare. Och sekreteraren var som vanligt först på med grejerna och redo för vertikala eskapader innan vi andra ens hunnit ta in utsikten. Dagen inleddes med sol och vi hann med några lätta klassiker innan molnen kom. Med molnen kom också kylan och det hela avslutades med att sekreteraren fick hala upp en iskall tonfisk uppför stupet.
Det jag alltid slås av när man kommer ut och ska klättra på våren efter en inomhussäsong är hur mycket mer hjärnan måste jobba, framförallt när man klättrar kilsäkrat. Men det är inte bara säkringar som måste värderas, själva klättringen ställer andra krav. Det är inte bara att ta sikte på nästa grepp. På Klövberget blir det extra tydligt. Stora formationer, som kluckar lite här och var. Skarpa kanter, stora tak och på det hela taget exponerat. Sweet.

Kul i sommar

30 juli - 3 augusti hålls en DWS-festival på Bornholm. Ser ut att kunna bli riktigt skojigt! Kolla in dwsfestival.dk för mer information. På Bornholm ska det finnas en del fin klättring på granit vid havet också.

Klättringens nästa steg?

Diskussionen om "riktig" klättring som pågått på diverse forum fick mig att tänka lite på klättringens utveckling genom åren.
Jag törs påstå att alla grenar inom klättring som utvecklats genom åren till en början fått stämpeln "inte riktig klättring" över sig. I alla fall av några individer.
Varje generation av klättrare har utvecklat en enklare, mer lättillgänglig – och bekväm – form av klättring, för att kunna träna inför den "riktiga" klättringen.
Den här nya träningsformen har sedan anammats av en allt större grupp. Till en början fortfarande som en bra träningsform. En liten grupp ur denna nya generation har sedan skalat bort den förra generationens "riktiga" klättring för att helt fokusera på den nya grenen.
Denna nya gren har med tiden fått ett större värde och en allt större spridning och har sedermera blivit den gren inom klättringen som lockar flest utövare. Inte sällan har denna nya gren då blivit betraktad som den "riktiga" klättringen av somliga.
Att varje ny klätterform vunnit en allt större publik beror antagligen på att det för tillfället är – just det – den enklaste, mest lättillgängliga – och bekväma – formen av klättring.
Den här utvecklingen kan vi applicera på snart sagt varje ny klättergren som utvecklats genom åren, från klippklättringens födelse som träning för alpin klättring, till dagens inomhusbouldering. Klätterpopulationen blir alltså mer och mer som samhället i övrigt, effekivitetsfokuserad och bekväm.
Det som är intressant är att vi idag ser klättrare som endast ägnar sig åt inomhusbouldering.

Några frågor dyker då upp:
1. Vad ska dessa klättrare hitta på för att träna inför sin "riktiga" klättring?
2. Eller har klättringen nått sin "återvändsgränd" i och med inomhusbouldering?
3. Kan klättring bli enklare, mer lättillgänglig – och bekvämare – än inomhusbouldering?
4. Om de lyckas hitta nåt nytt, kommer denna nya gren att etablera sig som en egen form av klättring, till en början med en liten grupp specialiserade utövare och sedan som den stora "folksporten" inom klättring?
5. Kommer vi få en grupp som specialiserar sig på, säg campus och greppbräda, och som får gliringar från inomhusbouldrarna om att "det där, det är ju inte 'riktig' klättring!"?

Time will tell.