Var ute vid Södra Ällmoraberget i lördags, ett ställe som av mosslagren att döma antagligen inte besöks så ofta nuförtiden. Vissa av lederna såg sorgligt igengrodda ut. Började med att klättra Pucko 5+, där jag fick skotta bort mossa och barr från greppen. Efter det fick det vara nog. Resten av berget var inte direkt inbjudande. Visserligen hör inte Södra Ällmora till klassikerna bland Stockholms klätterklippor, men det fick mig att fundera lite över Stockholmsklättringens framtid och det känns lite dystert. Att flera stockholmsklippor och -leder är på väg att växa igen kan säkert till viss del bero på avsaknaden av en tryckt förare. Men jag börjar också inse att man inom en snar framtid kommer att få ha med sig stålborste varje gång man ska ut och klättra nåt som inte är modernt bultat. Kort sagt, framtiden för Stockholms kilsäkrade turer (eller gammaldags bultade med för den delen) ser klart mörk ut.
Jag tror inte att det egentligen är kilsäkrad klättring i sig som får folk att rygga tillbaka. Är det inte i själva verket jakten på grader som får oss att fokusera på sportklättring? Eller är det effektiviteten från inomhusväggarna vi vill få även när vi är utomhus? Konsumtionssamhället börjar mer och mer göra sig påmint inom klättringen och point of no return nåddes antagligen för länge sen.
Den nya föraren är på G (jo faktiskt!) och jag hoppas att trafiken snart sprids över alla Stockholms klippor, såväl bultat som kilsäkrat. Men jag tvivlar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
När det gäller just Ällmora kan kanske de stora (men för den skull inte ett dugg mer giltiga) skyltarna med "Privat område" ha något med saken att göra?
Det är nog nästan så att "bristen på effektivitet" vid tradklättring skulle kunna vara husuvanledningen.
Har jag med mig klättersällskap som inte brukar trada, står de till viss del och tittar på när man rackar och pysslar, och ibland tittar de på klockan...
Jag är inte världens snabbaste, men tror inte det är där skon klämmer. I någon mån kan jag skylla på sällskapet men det är ju just det, händiga tradklättrare är ju ingen dussinvara.
Tror det beror på detta med "effektiv klättring" och gradhets. Nånstans över alltihopa finns dessutom nån distinktion mellan å ena sidan farliga kilar och å andra sidan säkra bultar.
Vet inte vilket som spelar störst roll, men det är inte trångt på tradklipporna. Jag har svårt att se det som ett problem, men jag förvånas!
/Mezzner
husuvanledningen=huvudanledningen
/Handyman
...eller så är en förklaring att många tycker det är roligare att klättra mer och mecka mindre. Är ju definitivt mer meck vid tradklättring även om du är van och duktig.
Finns väl även en skillnad i vilken klättring som bedrivs. Många tycker kanske att branta leder med grepp som dessutom inte är avbrutna med hyllor är roligare än den mer sprickbetonade klättring vilket väl oftare erbjuds på "tradklippor" i jämförelse med "sportklättringsklippor".
Ska tillägga att jag kan ha helt åt h.vete fel då min erfarenhet av trad inte är jättestor, men tänkte att det kan främja en positiv dialog att fläka ut sina fördomar på detta sätt.
Hur som helst är det tråkigt med igenmossade klippor, men är inte lederna förtjänta av repetitioner (att de inte är "fina" och roliga alltså) så är det väl oundvikligt. Jämför diskussion om igenmossning av boulders på bloxc http://www.bloxc.com/forum/viewtopic.php?t=1192&start=135
(Känns ändå lite som att traditionell klättring fått en liten revival på senaste tiden? Tror det kommer med grymma prestationer i klass med Wulfens mfl.)
Men jag gillar meck...
Hm.
Crashpad: 2000 spänn
Sportkit: ~2500 spänn för rep å några QDs
Tradkit: Ugh.
Vilken klätterform är mest lämpad för "konsumtionssamhället"? Varenda gång man är på Arcteryx finns det nån liten kil eller utrustningskarbin man bara måste ha. Medan paddan och sportkittet förblir investerat och klart år efter år.
Jag tror det har mycket mer med "trygghet" att göra. Det är så mycket läbbigare att ta ett långt fall på en halvdassig kil (hej Clark Kent Direkt) än på fina blanka bultar i Skevik.
Jag tror inomhusklättringen och sportklättringen ger så pass mycket att fler o fler är obenägna att riskera livet för en hobby där man kanske mest drivs av sin fysiska prestation snarare än psykiska.
Jag tror att precis som ovan så börjar Klättringen komma mer och mer i fokus då folk dras till rörelser och moves...
Vem vill köra Racing med Depåstopp varannat varv?
vem vill segla och slå ankaret varannan mil?
eller springa 800 meter i intervaller?
fler och fler blir bortskämda med utomhusgym helt enkelt :)
Flockmentalitet.
Jag har lagt tradprylarna i garderoben sedan flera år tillbaka och klättrar nästan bara bultat i dag.
Jag tröttnade på kilar och friends som fastnar i sprickor och tar en halvtimme att få ut, utrustning som väger bly, kilpetare som trasslar in sig i kilknippet eller river hål på brallorna, att stå och vänta i två timmar på att försteman ska ta sig upp, den där deja vu-artade känslan av skräck när kilen nedanför lossnar, finger- och fotjam som gör ont, att tillbringa en hel dag vid berget och bara klättra två leder, fira i suspekta träd, inte fixa routefinding och tvingas retirera i mörker, osv.
Klättrare blir allt mer bekväma. Den mest populära klättringsformen i dag är inomhusklättring. Bouldering och dws har varit på frammarsch i flera år. Ledordet är enkelhet och fokus på själva klättringen, inte på utrustning eller säkringsmöjligheter.
Det har ingenting att göra med gradjakt. Den vanligaste frågan på klättergymen i sthlm och som jag brukar få som förarskribent är: "var finns det lätta, bultade leder?" Om man söker på 8a.nu (och klickar förbi admins korkade inlägg) så finner man att borrbultsturer i femmaregistret oftast är de mest populära lederna.
Naturligtvis är det skittråkigt att gamla, klassiska berg gror igen och står obesökta. Tradklättringen för en tynande tillvaro, en utveckling som är likadan världen över. Men så är det väl med alla företeelser i samhället, trender kommer och går?
Samtidigt har det ju faktiskt kommit en retrovåg för tradklättring de senaste två åren, särskilt när det gäller hårda och seriösa leder. MacLeod, Stefan W, Bosma, Restorp m fl har bidragit till utvecklingen. Unga duktiga sportklättrare köper kilset och gamla Tunaberg har fått ett uppsving. Så framtiden ser inte helt mörk ut Jonas!
Jag måste säga att det var väldigt länge sedan jag var på södra Ällmoraberget. Tyvärr. Lederna där var mycket roliga (vad jag kan minnas). Just i det här fallet, och även Tyresö generellt, så håller jag nog med första meddelandet. Skylten (som jag förresten tror är olaglig!) har nog en del med saken att göra. Förbud att sätta nya borrbultar på Tyresö gör också sitt till.
Skicka en kommentar