Då så

Ja gott folk, då har vi fått upp hemsidan för den kommande filmen. Vi jobbar på... håll ut.

Goldman

Och vissa superhjältar hamnar på film långt innan de hinner bli seriealbum!

Tradtomtar

Nånstans i Bohuslän kom dessa tradtomtar smygande häromdagen...

Minaret

Ah, så fick vi äntligen Minaret på film. I säsongens sista skälvande minut gjorde Robin Dahlberg en glansfull (just det!) repetition av Richard Ekeheds klassiker från -98. Du kan läsa om Robins redogörelse här.


Dessutom kröntes helgen med ännu en förstabestigning signerad Stefan Wulf. Denna gång var det väggen till höger om andra replängden på Tor line som fick ge vika för Stefans krimpkorvar. En läcker linje som toppar ut på bergets högsta punkt. Första försöket fick avbrytas på grund av ymnigt snöfall, men dagen efter tittade solen så småningom fram och Jah line fick se dagens ljus. Givetvis fastnade även denna bestigning på film.
Wulfen får nog anses vara kungen av Häller idag, eller vad sägs om följande: Dreadline FA, Masculine FA, Jah line FA, repetitioner av Minaret, Rätt lätt, Klart svår, Slackline och Savage Horse bl a.

Ett litet steg på vägen

Jaha, då var det mesta av Crackoholic-materialet intankat till datorn. Bara att börja redigera. Kill your darlings...

Magiska dagar i Bohuslän

Ah, fyra magiska dagar i Bohuslän med Erik, Ludde och Chrille. Otroligt fint väder. Kallt men fullt klätterbart. Erik satte bl a upp en riktigt fin och teknisk arête och jag hann med en liten nytur, även denna ute på en arête. Betydligt lättare, men luftigt och fint:

Sista helgen?

Helgen som gick var jag och Micke nere i Bohuslän för femtielfte och förhoppningsvis (men antagligen inte) sista gången. Den här gången sköt vi lite kompletteringsscener och "skådisar" var Richard Ekehed och Kjell Stenström. De fick slita hårt framför kameran och gjorde ett kanonjobb. Viss hjälp hade vi också av Robin och Maja, och pumin Alfons så klart.
Micke i morgonljus vid Häller.

Richard och Micke ovanför Rätt lätt.

Micke jobbar med vår bom.

Prisade vare entusiasterna

Stort grattis till Stefan Lindström och Robin Dahlberg, som blev vinnare i Arc'teryx-butikens tävling i samband med releasen av den nya Stockholmsföraren. Robin och Stefan var de första som – efter viss möda och några nitar – lyckades klura ut ledtrådarna och klättra lederna som ledde fram till förstapriset. Ett par Five Ten-skor och en Arc'teryx-sele var blev skörden av deras entusiasm. Snyggt jobbat och stort grattis!

Night riders

Klockan är 22.15 när följande sms dyker upp från herr Dahlberg:
"Blött, kolsvart, dåliga batterier i pannlampan, off route, 22.15 ......berget. Jag hatar Bowie. Bögwie!!. En annan dag. Kanske imorrn. Tack å godnatt!"
Så nära, så nära. Tävlingen, vars pris är ett varsitt presentkort på en sele och ett par skor (till ett replag på två), är alltså fortfarande öppen. Go get!

Oh, what a night!

Det blev en riktgt lyckad kväll i kiosken i igår. Bra uppslutning av gamla och nya ansikten. Kul! Nu väntar vi med spänning på att se det första replaget komma in med tävlingens förstapris i nävarna. Några var ute idag för att leta ledtrådar och kanske dyker de upp i butiken imorgon förmiddag. Men frågan är om de letat upp rätt leder... Än finns chansen! Tävlingsreglerna och ledtrådarna finns i butiken.
Det enda som var mindre lyckat med gårdagkvällen var att jag glömde att hylla även den andra författaren av Stockholmsföraren – Classe Jelinek. En penibel fadäs som säkert inte passerade obemärkt då bergsbestigaren ifråga ju bevistade tillställningen han med. Även om Micke Widerberg stått för det mesta av jobbet så är Classes insats ytterst värdefull. Tänker framför allt på det läsvärda historieavsnittet, med vissa självbiografiska inslag och med flera oförglömliga formuleringar. Boken är i princip värd 365 pistoler bara för detta avsnitt. Alltså, en stor applåd också till Klätterbaronen!

Föraren har landat!

Det som många trodde var en myt, en illusion, en skröna, ett nirvana är nu i högsta grad verklighet.
Gott folk, den nya Stockholmsföraren har anlänt!
Föraren anlände Kiosken i förmiddags. Den som vill vara tidigt ute glider in så fort som möjligt för att lägga vantarna på ett ex.
Annars kommer vi att fira förarens ankomst nu på TORSDAG kväll, mellan klockan 18.00 och 21.00, med bland annat följande:
20-50% på utvald klätterutrustning som passar bra på stockholmsklipporna, t.ex. Camalots och Stoppers från Black Diamond, selar från Arc’teryx och Black Diamond, klätterskor från FiveTen samt hjälmar, crashpads och kortslingor från Black Diamond och Camp. Plus lite annat smått och gott. 10 % på hela Arcteryx sortiment i butiken.

Under kvällen kommer jag lite anspråkslöst att visa bilder från
stockholmsklippornas 90-tal och sist, men inte minst: vi utlovar en kul och klurig tävling med grymma priser.
Alltså, torsdag kväll mellan 18.00 och 21.00!

Jag har sett ljuset

Träffade Micke igår för att planera filmning. Han hade då med sig ett provtryck på Stockholmsföraren, så det är nära nu...
Såg bra ut. Dessutom: Ett och annat ögonbryn kommer säkert att höjas inom kort.

Föraren på G!

Sitter just nu och hjälper Micke med att korrekturläsa delar ur Stockholmsföraren. Ja, den är alltså på gång nu! Jag vill inte spekulera i när den kommer ut, men min gissning är att du kan gå in till Kiosken och skaffa dig ett ex strax efter industrisemestern. Om du har vägarna förbi innan dess så kan du skriva upp dig på en lista så hör vi av oss när boken kommer.

Källskydd

Efter att ha lyckats lokalisera källan till off-widthen vi ramlade över i helgen så vet jag nu att det är ett projekt som det jobbas på. Enligt nämnda källa så lär det bli en sjuk led när den blir klar. För att ge dem lite chans att jobba på den så har jag tagit bort bilderna som jag publicerade i det förra inlägget. Ni som hann se dem kan ju åka ut och leta...

What the ....?

Midsommarhelgens planerade tripp till Bohuslän ställdes in pga osäkert väder. Det blev tre dagar på olika klippor i mellansverige som substitut. Tyvärr satte vädergudarna på sprinklern så fort vi knöt in oss, men vi hann klättra en del i alla fall. Någonstans i skogarna körde vi förbi en liten vägg som jag skymtade lite sådär i ögonvrån. "Var det inte en spricklinje som skymtade där nere i skogen?" Vi stannade och klev ut och snart stod vi inför en av de mest häpnadsväckande off-widths jag sett på länge, även med Bohuslänska mått mätt.
Vi kunde se att den var rensad, men frågan är om den är gjord. Inga grepp, inga steg what so ever, tajta handstacks (svårt att få in knäna) som smalnar av till hand på toppen. Som grädde på moset så hänger fanskapet över rätt rejält också!

Old school(-ed)

Oh, igår lyckades Dandyn locka med mig till Västerbron för ett kort pass innan avspark. Har inte varit där på säkert tio år och ja, det är halt och krimpigt fortfarande...
Det roliga var att märka hur vissa sekvenser ändå fanns kvar i minnnet och att när jag tog i vissa grepp så kändes det som gamla kära återseenden. "Ah, just det, det här greppet, det ska man hålla så här", och "just det, nu ska jag ner på det där glashala steget". Tänk vad mycket märkliga saker man lagrar i minnet.
På tal om lagrade minnen, Zlatans härliga strut i krysset lär också beredas plats i minnesbanken. Grymt snyggt!

Framtiden stavas stålborste

Var ute vid Södra Ällmoraberget i lördags, ett ställe som av mosslagren att döma antagligen inte besöks så ofta nuförtiden. Vissa av lederna såg sorgligt igengrodda ut. Började med att klättra Pucko 5+, där jag fick skotta bort mossa och barr från greppen. Efter det fick det vara nog. Resten av berget var inte direkt inbjudande. Visserligen hör inte Södra Ällmora till klassikerna bland Stockholms klätterklippor, men det fick mig att fundera lite över Stockholmsklättringens framtid och det känns lite dystert. Att flera stockholmsklippor och -leder är på väg att växa igen kan säkert till viss del bero på avsaknaden av en tryckt förare. Men jag börjar också inse att man inom en snar framtid kommer att få ha med sig stålborste varje gång man ska ut och klättra nåt som inte är modernt bultat. Kort sagt, framtiden för Stockholms kilsäkrade turer (eller gammaldags bultade med för den delen) ser klart mörk ut.
Jag tror inte att det egentligen är kilsäkrad klättring i sig som får folk att rygga tillbaka. Är det inte i själva verket jakten på grader som får oss att fokusera på sportklättring? Eller är det effektiviteten från inomhusväggarna vi vill få även när vi är utomhus? Konsumtionssamhället börjar mer och mer göra sig påmint inom klättringen och point of no return nåddes antagligen för länge sen.
Den nya föraren är på G (jo faktiskt!) och jag hoppas att trafiken snart sprids över alla Stockholms klippor, såväl bultat som kilsäkrat. Men jag tvivlar.

The Wookie Cookie

Ah, Bohuslän igen. Sitter hos Hanna och Petter efter två heta dagar i Bohuslän med Postman och Sekreterarn. Båda dagarna spenderades lite otippat på Ulorna. P & S jobbade på Crackoholic, vilket inte visade sig vara optimalt i värmen. Vi klättrade lite annat också, bl a drog P & S upp på huvudväggen, där de avslutade med Petters tur som går några meter tv om Delikatessen. Såg riktigt fint (och varmt) ut.

P & S på den magnifika huvudväggen.

Slöfilma lite

Det här var (äntligen) ingen filmresa för min del men jag drog ändå pliktskyldigt fram kameran och slöfilmade lite. Fick sedan avsluta söndagen med en egen eventuell förstabestigning uppe på det stora svaet vid nedstigningen. Fin klättring (i skuggan!) med ett nervigt slut. P & S bekräftade kvaliteten. Men är den gjord tidigare? Leden går i väggens vänstra del och följer en tydlig diederformation i första halvan. Jag har inte sett nån rapportering på den. Nån som vet nåt?

The Wookie Cookie?

Klåpare!

Efter en strålande helg i Bohuslän, med besök på Häller, Galgeberget och Hallinden, dök följande meddelande från Bohusläns Klätterklubb upp i inkorgen:

"Ornitologer har observerat klättrare på Vinternberget. Där råder absolut klätterförbud (till och med 15/7) och vikten av att detta följs kan inte nog understrykas.
I de berg där det häckar sällsynta fåglar är det INTE ok att klättra under häckningstid. Det kan vi klättrare inte göra något åt. Om de fågelskydd som klätterklubbar och ornitologer kommer överens om inte följs, kommer länsstyrelsen att besluta om formellt tillträdesförbud. Detta är inget flexibelt eller önskvärt arbetssätt för att skydda de berghäckande fåglarna. Det är i stort sett ogörligt att senare häva ett sådant, oavsett fåglar eller inte.
Jag vill härmed ytterligare en gång uppmana alla klättrare att hjälpas åt att hålla reda på fågelskydden och respektera dessa. Påminn varandra och håll er för H... borta från Vinternberget."
Accessdatabasen

Vad ska man säga? Klåparklättrare!

Marocko

Så, då har jag hunnit gå igenom lite bilder från Marocko. Kom hem för snart en vecka sedan...
Resans huvudsakliga mål var rörlig bild och filmen - som kommer till hösten - handlar om Said och regisseras och redigeras av Emil Sergel. Håll utkik.
Vi var ett skönt gäng som bodde uppe Hos Mouha på Panoramique des Gorges. Teamet bestod av mig, producent Emil Sergel och fotograf Daniel Bengtsson och klättrarna Said Belhaj och Calle Boström.
Förutom att filma klättring hade jag förhoppningar om att hinna med lite egen klättring. Kanske bara en dag eller två. De förhoppningarna grusades dock när magen efter nån vecka hade tröttnat på couscous och taghine... Nu blev det inte en meter klättrat för egen del, men vi fick (i stort sett) de bilder vi ville ha i alla fall..
Det var hur som helst skönt att vara iväg och inte vara ansvarig för allt. Nu har jag gjort min del i projektet och kan åter ta sikte på hjärtesaken.
Jag hann ta några stilbilder också. Inte så mycket att skriva hem om, men jag delar med mig ändå.

SSK

Ute på Östnora igår så stötte vi också på medlemmar ur Stockholms Subversiva Kilkommitté, en undergroundrörelse som jobbar i det tysta för att snygga till våra klippor. Jag lyckades fånga en av kommitténs medlemmar när han – för hand! – försökte plocka bort borrbultarna på en av lederna. Vi stannade dock inte tillräckligt länge för att se om aktionen lyckades.

Notera den perfekta rp-sprickan några decimeter från bulten!

Glömda och gömda pärlor

Var ute med Måns och Erik igår, för att ta bilder till Arc'teryx-butikens annons i Stockholmsföraren. Efter tips drog vi till Östnora. Ett pampigt berg med mycket skräp, men också med några riktiga pärlor. En kall, dimmig morgon följdes av strålande sol. Perfekta fotoförhållanden.

Måns gör ett försök att döda räkningar

Klövbergsterapi

En bergskarl

Ah, en solig vårsöndag på Klövberget, does it get better?
I förrgår drog jag ut till Tyresö tillsammans med en kvartett bestående av Föreningen Motlut och Baktakts ständige sekreterare, Don Simeone, The Downdressing Dandy samt Författaren. På vägen ut enades vi om att det var dags för lite Klövbergsterapi.
Att komma till Klövberget, Stockholms Häller, är alltid en upplevelse. Det vore synd att säga att det klättrades frenetiskt, den här dagen handlade det om koseklatring, med några småspännande inslag, som ju är kutym på Kövberget.

Ett utsteg.

Don Simeone halade upp ett shiny rack som fick The Downdressing Dandy att gå i taket. Dandyn å sin sida visade stolt upp ännu en lagomt skabbig outfit värdig en mästare. Och sekreteraren var som vanligt först på med grejerna och redo för vertikala eskapader innan vi andra ens hunnit ta in utsikten. Dagen inleddes med sol och vi hann med några lätta klassiker innan molnen kom. Med molnen kom också kylan och det hela avslutades med att sekreteraren fick hala upp en iskall tonfisk uppför stupet.
Det jag alltid slås av när man kommer ut och ska klättra på våren efter en inomhussäsong är hur mycket mer hjärnan måste jobba, framförallt när man klättrar kilsäkrat. Men det är inte bara säkringar som måste värderas, själva klättringen ställer andra krav. Det är inte bara att ta sikte på nästa grepp. På Klövberget blir det extra tydligt. Stora formationer, som kluckar lite här och var. Skarpa kanter, stora tak och på det hela taget exponerat. Sweet.

Kul i sommar

30 juli - 3 augusti hålls en DWS-festival på Bornholm. Ser ut att kunna bli riktigt skojigt! Kolla in dwsfestival.dk för mer information. På Bornholm ska det finnas en del fin klättring på granit vid havet också.

Klättringens nästa steg?

Diskussionen om "riktig" klättring som pågått på diverse forum fick mig att tänka lite på klättringens utveckling genom åren.
Jag törs påstå att alla grenar inom klättring som utvecklats genom åren till en början fått stämpeln "inte riktig klättring" över sig. I alla fall av några individer.
Varje generation av klättrare har utvecklat en enklare, mer lättillgänglig – och bekväm – form av klättring, för att kunna träna inför den "riktiga" klättringen.
Den här nya träningsformen har sedan anammats av en allt större grupp. Till en början fortfarande som en bra träningsform. En liten grupp ur denna nya generation har sedan skalat bort den förra generationens "riktiga" klättring för att helt fokusera på den nya grenen.
Denna nya gren har med tiden fått ett större värde och en allt större spridning och har sedermera blivit den gren inom klättringen som lockar flest utövare. Inte sällan har denna nya gren då blivit betraktad som den "riktiga" klättringen av somliga.
Att varje ny klätterform vunnit en allt större publik beror antagligen på att det för tillfället är – just det – den enklaste, mest lättillgängliga – och bekväma – formen av klättring.
Den här utvecklingen kan vi applicera på snart sagt varje ny klättergren som utvecklats genom åren, från klippklättringens födelse som träning för alpin klättring, till dagens inomhusbouldering. Klätterpopulationen blir alltså mer och mer som samhället i övrigt, effekivitetsfokuserad och bekväm.
Det som är intressant är att vi idag ser klättrare som endast ägnar sig åt inomhusbouldering.

Några frågor dyker då upp:
1. Vad ska dessa klättrare hitta på för att träna inför sin "riktiga" klättring?
2. Eller har klättringen nått sin "återvändsgränd" i och med inomhusbouldering?
3. Kan klättring bli enklare, mer lättillgänglig – och bekvämare – än inomhusbouldering?
4. Om de lyckas hitta nåt nytt, kommer denna nya gren att etablera sig som en egen form av klättring, till en början med en liten grupp specialiserade utövare och sedan som den stora "folksporten" inom klättring?
5. Kommer vi få en grupp som specialiserar sig på, säg campus och greppbräda, och som får gliringar från inomhusbouldrarna om att "det där, det är ju inte 'riktig' klättring!"?

Time will tell.

Leder vs förstabestigare

Den gode Robinho tar som vanligt upp intressanta frågor i sin blogg. Hans argument angående bultning är goda och genomtänkta. Herr Bruno tar också upp en aspekt, nämligen den att många av 80-talets sparsamt säkrade stockholmsleder fick den karaktären främst av ekonomiska skäl.
Det finns ju många exempel på gamla leder i Stockholm som aldrig klättras pga sparsam bultning. Många av dem är inga direkta klassiker, vilket gjort att intresset för dem är nästintill obefintligt. Bultar på dessa leder skulle (efter samråd med bl a förstabestigarna) kunna lyfta fram dem ur skuggan igen.
Å andra sidan: En del gamla leder har trots allt fått en viss status och karaktär just på grund av den sparsamma bultningen. Oavsett vilket skälet varit till denna sparsamhet (etik, ekonomi mm) så är frågan om man utan vidare retrobultar dessa leder. Kan man säga att ledernas status och karaktär i såna fall bör väga tyngre än förstabestigarens eventuella veto?
Till sist har vi det (mycket) lilla antal klättrare som gillar att återupptäcka gamla obskyra, sparsamt säkrade leder, oavsett ledernas status i klättermiljön. De kanske ska ha den möjligheten i framtiden också?
Eller är det så att alla leder helt enkelt ska kunna klättras av så många som möjligt, så snabbt och enkelt som möjligt?

Bultkommittén

Nu har Stockholms klätterklubbs bultkommitté startat sin blogg.

Dagens citat

Läste igår (på nytt) Aslak Aastorps formidabla artikel om Trollväggen som publicerades i Alpinist nr 7 2004. Som så många andra artiklar i Alpinist handlar artikeln inte bara om klättring, utan om livet.
Men jag plockar en tänkvärd passage om klättring som dagens citat:
"To acknowledge one's competitive nature brings a taint among some climbing circles; from that day on your words about the beauty of nature sound hollow to those who are not obsessed by your own choice of game. But in the end the games climbers play are all about the pursuit of emotion. I believe that if you love ratings more than the climbing itself you will never be able to move your own limits very far anyway – or at least the climbs won't make you very happy."

Majoritetens makt

Igår bevistade jag Stockholms klätterklubbs årsmöte på Engelen i Gamla Stan. Årsmötet avverkades raskt och efter det bjöds vi på bildvisning med Erik Massih.

Efter mötet pratade jag lite med den nuvarande bultkommittén som tydligen ska starta nån form av blogg. Vet inte vad de kommer att ta upp där och om de har någon programförklaring, men jag har själv ibland gått och funderat på vad man kan göra med bultningen i Stockholm. Att ersätta gamla bultar är det ju ingen (?) som opponerar sig mot, men vi har redan sett några exempel på retrobultning, dvs placering av nya bultar på redan etablerade leder.
De två första bultarna på Icones i Skevik är exempel på bultar som inte satt där från början. Intressant i sammanhanget är att man i Stockholmsföraren från 1996 kan läsa följande om just Icones: "Välsäkrad med sex bb varav de två nedersta sitter bredvid utmärkta friendsprickor." En tydlig antydan om att leden kanske hade två borrbultar för mycket. Tio år senare anses leden ha två borrbultar för lite och två nya bultar sätts upp i den nedre, lätta, delen. Vad är det ett tecken på? Och vem är det som bestämmer om en led ska retrobultas? Är det bultkommittén? Förstebestigaren? Majoriteten? Det låter ju demokratiskt och fint om majoriteten skulle få bestämma. Problemet är, hur undersöker man det? Och är det någon som bryr sig?

En tanke jag lekt med är att man skulle kunna ha omröstning på nätet i de fall retrobultning kommer upp till diskussion. Visst, det finns administrativa och demokratiska problem med detta. Jag antar att det är en förhållandevis liten del av klättrarna som skulle delta i såna omröstningar och vilken legitimitet har de då? Och så den intressanta demokratifrågan: Har majoriteten alltid rätt?

Äntligen!...

...som Gert Fylking skulle säga, eller för att omformulera en känd fras: A very small step for mankind, a rather giant (well...) leap for a man. Igår lyckades jag äntligen klättra Mitt projekt på Dyvik.
Under filmarbetet med Crackoholic i Bohuslän har jag och Micke följt Andreas Klarström under hans försök att repetera Minaret på Häller. Denna magnifika arête-formation saknar motstycke i landet och kräver både god fysik och ett starkt psyke. Det har varit inspirerande (och några gånger skrämmande) att följa Andreas arbete. När jag såg Minaret – och särskilt med en klättrare på den - så föddes tanken "tänk om jag någon gång...". Men Minaret är något för en liten grupp utvalda och det är högst tveksamt att jag någon gång skulle bli en av dem. En liknande – fysisk och psykisk – personlig utmaning på min egen nivå vore däremot kul att hitta.


Så vid ett besök på Dyviksudd förra året stod den där: en klockren – och oklättrad! – arête i typisk brittisk stil. Otroligt att varken Eva och Anders eller Johan och Rikard hade varit på den på 80-talet. Hade linjen legat i Stanage utanför Sheffield hade den varit gjord i slutet av 70-talet, men nu låg den i Stockholm, där nytursaktiviteten och -möjligheterna på senare år stagnerat.
Visst, den hade inte samma imposanta resning som Minaret; Minaret ligger högt upp, har ett öppet läge och är så vacker, "min" linje var bara 10 meter hög och låg i ett skogsparti omgiven av ståtliga granar och några mossiga 90-talsturer. Men jag kopplade på stockholmsperspektivet och då gjorde linjen tillräckligt intryck på mig för att skapa träningsmotivation.

Det första topprepsförsöket var fruktlöst. Jag lyckades inte alls dechiffrera bergets rörelsekod och även om jag insåg att det fanns nog med grepp för en bestigning så var jag tveksam till om jag skulle kunna få till det. Pelle som var med upplevde samma sak. Det kändes som nåt i åttaregistret.

Under hösten gjorde jag ett par utflykter på egen hand och hängandes i cloggen började jag ana att det kanske kunde gå ändå. En sekvens gick dock olöst några veckor i väntan på väder. Så en kall decemberdag var jag ute med Oscar och Simon och med en annan handsekvens i bagaget lyckades jag helt plötsligt gå hela linjen i ett svep. På topprep alltså. Det imaginära åttaregistret hade nu blivit ett realistiskt sjuaregister och projektet började mer kännas som en fråga om tid och tillfälle. Och mental beslutsamhet. Det sistnämnda något som jag inte kunnat tillskriva mig på länge.

I slutet av januari fick jag med mig engelsmannen Andy ut och med lite brittisk karma i luften tänkte jag att det kanske fanns en chans att göra leden. Kruxgreppen var dock fuktiga, vilket gjorde att jag flög av två gånger av tre på topprep. Inte så förtroendeingivande.
Följande helg var Robin och Kjell ute på Dyvik. Själv hade jag inte möjlighet att vara med, men jag uppmanade dem att testa leden på topprep för att få ett utlåtande om eventuell grad.
En stund senare dök följande sms från Robin upp i telefonen: " Fyfan vilken läcker liten linje! Little fakkin Stanage i Sheffield!"
Robin och Kjell, som ju har betydligt högre kapacitet än jag, lyckades snabbt lösa sekvenserna, men var schyssta nog att ge mig en chans på förstabestigningen.

Så igår kom den där förtrollade dagen. Robin, Kjell och Maja hade tryckt in fyra paddor och lilla pumin Alfons i bilen och vi for ut mot Dyvik. Temperaturen var perfekt och ingen vind. En sån där lugn, stilla dag som är så magisk vid Dyvik. Resten av klätterstockholm hängde antagligen inomhus eller så var possen på Brudberget. Upp med topprepet för att känna lite. Nu gick jag linjen på första försöket, utan större problem. En gång till. Och en gång till. Efter några fler solida topprepsbestigningar insåg jag att ska det ske så ska det ske idag. Nu fanns inga ursäkter. Jag hade inte fallit av en enda gång på topprep idag, men en viss tvekan fanns fortfarande inombords. Under en paus gick jag och Robin upp och kollade när Kjell testade Kosmos Kid och i samma veva så började det duggregna lite lätt. En del av mig tänkte: Skönt, om det skulle börja regna nu så skulle jag slippa bestämma mig. Bara packa ihop och få åka hem. Men dropparna upphörde efter bara någon minut och sanningens ögonblick var inne. Några minuter senare stavades sanningen Little Britain, 7+ (E4 6a). Om du orkat läsa så här långt så ska du väl belönas på nåt sätt. Här kan du se Robin när han gör andrabestigningen några minuter senare:



Tack till er som hängt med ut under processen: Pelle, Erik, Andy, Oscar, Simon, Robin, Kjell, Maja och Alfons. Och tack Richard Ekehed och Andreas Klarström för inspiration.

/Jonas